(1)

Den inre marknaden är en av unionens mest påtagliga framgångar. Den fria rörligheten för människor, varor, tjänster och kapital ger privatpersoner och företag nya möjligheter. Denna förordning är en viktig del av strategin för den inre marknaden, som inrättades genom kommissionens meddelande av den 28 oktober 2015 med titeln Att förbättra den inre marknaden – bättre möjligheter för individer och företag. Strategin syftar till att frigöra hela potentialen i den inre marknaden genom att göra det enklare för privatpersoner och företag att flytta inom unionen, bedriva handel, etablera sig och utöka sin verksamhet över landsgränserna.

(2)

I kommissionens meddelande av den 6 maj 2015 med titeln En strategi för en inre digital marknad i Europa konstaterades att internet och digital teknik förändrar våra liv och hur privatpersoner och företag får tillgång till information, skaffar sig kunskap, köper varor och tjänster, deltar och arbetar på marknaden, vilket öppnar möjligheter till innovation, tillväxt och jobb. Vidare konstaterades i det meddelandet och i flera resolutioner antagna av Europaparlamentet att privatpersoners och företags behov både i sina egna och andra länder skulle kunna tillgodoses bättre om befintliga portaler, webbplatser, nätverk, tjänster och system på europeisk nivå byggdes ut, integrerades med varandra och kopplades till olika nationella lösningar, vilket skulle skapa en gemensam digital ingång som skulle fungera som en gemensam europeisk kontaktpunkt (nedan kallad ingången). Kommissionens meddelande av den 19 april 2016 med titeln EU:s handlingsplan för e-förvaltning för 2016–2020 – Snabbare digital omvandling av förvaltningar angav ingången som en av unionens åtgärder 2017. I kommissionens rapport av den 24 januari 2017 med titeln Stärka medborgarnas rättigheter i en union av demokratisk förändring – Rapport om EU-medborgarskapet 2017 ansågs ingången som en prioritet för unionsmedborgarnas rättigheter.

(3)

Europaparlamentet och rådet har upprepade gånger efterlyst ett mer omfattande och användarvänligt informations- och hjälppaket för att göra det lättare för privatpersoner och företag att hitta rätt på den inre marknaden och för att förstärka och effektivisera verktygen på den inre marknaden så att behoven hos privatpersoner och företag som utför ärenden eller bedriver verksamhet över gränserna bättre kan tillgodoses.

(4)

Denna förordning utgör ett svar på dessa önskemål, eftersom den kommer att ge privatpersoner och företag enkel tillgång till den information, de förfaranden samt de hjälp- och problemlösningstjänster som de behöver för att kunna utöva sina rättigheter på den inre marknaden. Ingången skulle kunna bidra till ökad insyn i regler och föreskrifter som rör olika händelser i företags- och privatlivet på områden som till exempel resor, pension, utbildning, sysselsättning, hälso- och sjukvård, konsumenträttigheter och familjerättigheter. Den skulle dessutom kunna bidra till att öka konsumenternas förtroende, åtgärda de bristande kunskaperna om konsumentskydd och reglerna för den inre marknaden och minska företagens kostnader för att följa reglerna. Genom denna förordning inrättas en användarvänlig och interaktiv ingång, som på grundval av användarnas behov bör vägleda dem till de lämpligaste tjänsterna. I detta sammanhang bör kommissionen och medlemsstaterna spela en viktig roll för att målen ska uppnås.

(5)

Ingången bör underlätta kommunikationen mellan privatpersoner och företag, å ena sidan, och behöriga myndigheter, å andra sidan, genom att ge tillgång till onlinelösningar som underlättar den dagliga verksamheten för privatpersoner och företag samt minimerar hinder som uppstår på den inre marknaden. En gemensam digital ingång som ger tillgång online till korrekt och aktuell information, till förfaranden och till hjälp- och problemlösningstjänster skulle kunna öka användarnas medvetenhet om de olika onlinetjänster som finns och göra att de sparar tid och pengar.

(6)

Denna förordning har tre syften, nämligen att minska ytterligare administrativa bördor för privatpersoner och företag som i full överensstämmelse med nationella regler och förfaranden utövar eller vill utöva sina rättigheter på den inre marknaden, bland annat den fria rörligheten för personer, att eliminera diskriminering samt att säkerställa att den inre marknaden fungerar i fråga om att tillhandahålla information, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster. Eftersom denna förordning täcker fri rörlighet för personer, vilket inte kan anses vara av rent underordnad betydelse, bör den baseras på artiklarna 21.2 och 114.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

(7)

För att privatpersoner och företag i unionen ska kunna utöva sin rätt till fri rörlighet på den inre marknaden bör unionen anta specifika, icke-diskriminerande åtgärder som ger dem enkel tillgång till tillräckligt utförlig och tillförlitlig information om de rättigheter som unionsrätten ger dem och till information om tillämpliga nationella regler och förfaranden som de måste följa när de flyttar till, bor i, studerar i eller etablerar eller bedriver verksamhet i en annan medlemsstat än sin egen. Information bör anses vara tillräckligt utförlig om den inbegriper all den information som användarna behöver för att förstå sina rättigheter och skyldigheter och beskriver de regler som gäller för den verksamhet de vill bedriva som användare i ett annat land. Informationen bör uttryckas på ett tydligt, koncist och begripligt sätt och vara funktionell och väl anpassad till målgruppen. Informationen om förfaranden bör omfatta alla förutsebara led i förfarandet som är relevanta för användaren. Det är viktigt för privatpersoner och företag som möter komplicerade regelverk, till exempel de som är verksamma inom e-handeln och delningsekonomin, att de på ett enkelt sätt kan ta reda på vilka regler som gäller och hur de tillämpas på deras verksamhet. Enkel och användarvänlig tillgång till information innebär att det blir lätt för användarna att hitta information, att avgöra vilka delar av informationen som är relevanta för deras specifika situation och att förstå den relevanta informationen. Den information som ska tillhandahållas på nationell nivå bör inte bara avse nationella regler som genomför unionsrätten, utan även eventuella andra nationella regler som gäller för både inhemska användare och användare i gränsöverskridande situationer.

(8)

Regler om tillhandahållande av information i denna förordning bör inte tillämpas på nationella rättssystem, eftersom information på det området som är relevant för användare i andra länder redan ingår i e-juridikportalen. I vissa situationer som omfattas av denna förordning bör domstolar anses vara behöriga myndigheter, till exempel när domstolar förvaltar företagsregister. Dessutom bör principen om icke-diskriminering även gälla för onlineförfaranden som ger tillgång till domstolsförfaranden.

(9)

Det är tydligt att privatpersoner och företag från andra medlemsstater kan missgynnas på grund av att de inte känner till nationella regler och administrativa system, de språk som används samt att de befinner sig geografiskt långt från de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater än den egna. Det effektivaste sättet att minska de hinder på den inre marknaden som detta är förknippat med är att ge användare i gränsöverskridande situationer och inhemska användare tillgång till information online, på ett språk som de kan förstå, så att de förfaranden som krävs enligt nationella regler kan utföras helt online. Användarna bör även erbjudas hjälp om reglerna och förfarandena inte är tillräckligt tydliga eller om de stöter på hinder när de utövar sina rättigheter.

(10)

Många unionsakter har syftat till att tillhandahålla lösningar genom att inrätta en enda sektorsspecifik kontaktpunkt, bland annat de gemensamma kontaktpunkter som inrättats genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG (3) som via internet erbjuder information, hjälptjänster och tillgång till förfaranden som är relevanta för tillhandahållande av tjänster, kontaktpunkter för produkter som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 764/2008 (4) och kontaktpunkter för byggprodukter som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 305/2011 (5) som ger tillgång till produktspecifika tekniska regler samt nationella rådgivningscentrum för yrkeskvalifikationer som inrättats genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG (6) som hjälper yrkesutövare som flyttar över landsgränserna. Dessutom har det upprättats nätverk, t.ex. europeiska konsumentcentrum, vilkas syfte är att öka förståelsen om europeiska konsumenters rättigheter och hjälpa till att lösa klagomål som rör inköp i andra medlemsstater i nätverket som har gjorts under resor eller på nätet. Vidare finns nätverket Solvit, som det hänvisas till i kommissionens rekommendation 2013/461/EU (7), vilket syftar till att ge privatpersoner och företag snabba, effektiva och informella lösningar på problem som de möter när myndigheterna inte respekterar deras rättigheter på den inre marknaden. Slutligen har flera informationsportaler inrättats för att upplysa användare om unionsregler och nationella regler, exempelvis Ditt Europa för den inre marknaden och den europeiska e-juridikportalen som rör rättsliga frågor.

(11)

På grund av sektorsuppdelningen i dessa unionsrättsakter är information, hjälp- och problemlösningstjänster samt förfaranden online för privatpersoner och företag fortfarande högst fragmenterade. Tillgängligheten till information och förfaranden online varierar, det finns kvalitetsbrister när det gäller tjänsterna och det saknas medvetenhet om informationen och hjälp- och problemlösningstjänsterna i fråga. Användare i gränsöverskridande situationer har även problem att hitta och använda tjänsterna.

(12)

Denna förordning bör skapa en gemensam digital ingång som kontaktpunkt genom vilken privatpersoner och företag kan få information om vilka regler och krav som gäller för dem enligt unionsrätt eller nationell rätt. Ingången bör förenkla och effektivisera privatpersonernas och företagens kontakt med hjälp- och problemlösningstjänsterna på unionsnivå eller nationell nivå. Ingången bör också göra det enklare att få tillgång till och utföra onlineförfaranden. Denna förordning bör inte på något sätt påverka befintliga rättigheter och skyldigheter enligt unionsrätt eller nationell rätt inom de politikområdena. För de förfaranden som förtecknas i bilaga II till denna förordning och de förfaranden som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG och 2006/123/EG, samt i 2014/24/EU (8) och 2014/25/EU (9), bör denna förordning stödja användningen av engångsprincipen, och fullt ut respektera den grundläggande rätten till skydd av personuppgifter, för utbyte av bevis mellan behöriga myndigheter i olika medlemsstater.

(13)

Ingången och dess innehåll bör vara användarcentrerade och användarvänliga. Ingången bör sträva efter att undvika överlappningar och bör tillhandahålla länkar till befintliga tjänster. Den bör göra det möjligt för privatpersoner och företag att kommunicera med offentliga organ på nationell nivå och unionsnivå genom att ge dem möjlighet att lämna synpunkter både på de tjänster som erbjuds genom ingången och på hur de upplever att den inre marknaden fungerar. Med hjälp av verktyget för återkoppling bör användarna, på ett sätt som gör det möjligt för dem att förbli anonyma, kunna påpeka upplevda problem, brister och behov, så att tjänsternas kvalitet hela tiden kan förbättras.

(14)

Hur framgångsrik ingången blir beror på kommissionens och medlemsstaternas gemensamma insats. Ingången bör ha ett gemensamt användargränssnitt som integreras i den befintliga portalen Ditt Europa som kommer att förvaltas av kommissionen. Det gemensamma användargränssnittet bör ha länkar till information, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster som finns på portaler som förvaltas av medlemsstaternas behöriga myndigheter och av kommissionen. För att ingången ska bli mer användarvänlig bör det gemensamma gränssnittet finnas på unionsinstitutionernas samtliga officiella språk (nedan kallade officiella unionsspråk). Den befintliga portalen Ditt Europa och dess ingångssida, som bör anpassas till de krav som ställs av ingången, bör ha som praxis att information tillhandahålls på flera språk. Ingångens funktion bör stödjas av tekniska verktyg som kommissionen utvecklar i nära samarbete med medlemsstaterna.

(15)

I stadgan för elektroniska gemensamma kontaktpunkter enligt direktiv 2006/123/EG, som antogs av rådet 2013, åtog sig medlemsstaterna frivilligt att inta en användarcentrerad hållning i tillhandahållandet av information genom de gemensamma kontaktpunkterna, i syfte att täcka områden som är särskilt viktiga för företag, som moms, inkomstskatt samt socialförsäkrings- och arbetsrättsliga krav. Med utgångspunkt i stadgan och mot bakgrund av erfarenheten av portalen Ditt Europa bör informationen dessutom inbegripa en beskrivning av hjälp- och problemlösningstjänsterna. Privatpersoner och företag bör kunna använda dessa tjänster när de har problem med att förstå informationen och hur den ska tillämpas på deras situation, eller när de har problem med att utföra ett förfarande.

(16)

Denna förordning bör förteckna de informationsområden som är relevanta för privatpersoner och företag som utövar sina rättigheter och fullgör sina skyldigheter på den inre marknaden. För dessa områden bör tillräckligt utförlig information tillhandahållas på nationell nivå, inbegripet på regional och lokal nivå, och på unionsnivå med förklaringar av gällande regler och skyldigheter samt de förfaranden som privatpersoner och företag behöver utföra för att efterleva dessa regler och skyldigheter. I syfte att säkerställa kvaliteten på de tjänster som erbjuds bör den information som tillhandahålls genom ingången vara tydlig, korrekt och aktuell. Användningen av komplex terminologi bör minimeras, och användningen av akronymer bör begränsas till förenklade och lättbegripliga begrepp som inte kräver förkunskaper om frågan eller lagområdet. Informationen bör tillhandahållas på ett sådant sätt att användarna lätt kan förstå de grundläggande regler och krav som gäller för deras situation i fråga om sådana områden. Användarna bör också informeras om att det i vissa medlemsstater inte finns några nationella regler inom de informationsområden som förtecknas i bilaga I till denna förordning, särskilt om dessa områden omfattas av nationella regler i andra medlemsstater. Sådan information om frånvaron av nationella regler skulle kunna införas i portalen Ditt Europa.

(17)

När så är möjligt bör information som redan samlats in av kommissionen från medlemsstaterna enligt befintlig unionsrätt eller befintliga frivilliga arrangemang, såsom information som insamlats för Euresportalen, som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/589 (10), e-juridikportalen, som inrättades genom rådets beslut 2001/470/EG (11), eller databasen över reglerade yrken, som inrättades genom direktiv 2005/36/EG, användas i fråga om en del av den information som ska göras tillgänglig för privatpersoner och företag på unionsnivå och nationell nivå i enlighet med den här förordningen. Medlemsstaterna bör på sina nationella webbplatser inte vara skyldiga att tillhandahålla information som redan finns tillgänglig i relevanta databaser som förvaltas av kommissionen. Om medlemsstaterna redan är skyldiga att tillhandahålla onlineinformation enligt andra unionsakter, såsom Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/67/EU (12), bör det vara tillräckligt att medlemsstaterna tillhandahåller länkar till befintlig onlineinformation. På politikområden som redan har harmoniserats fullt ut genom unionsrätten, exempelvis konsumenträttigheter, bör informationen på unionsnivå i allmänhet vara tillräcklig för att användarna ska kunna förstå sina relevanta rättigheter och skyldigheter. I dessa fall bör medlemsstaterna endast behöva tillhandahålla ytterligare information om sina nationella administrativa förfaranden och hjälptjänster eller andra nationella administrativa regler om det är av relevans för användarna. Information om exempelvis konsumenträttigheter bör inte påverka avtalsrätten, utan bör snarare endast informera användarna om deras rättigheter enligt unionsrätt och nationell rätt i samband med affärstransaktioner.

(18)

Denna förordning bör förbättra inremarknadsdimensionen i onlineförfaranden, och därigenom bidra till digitaliseringen av den inre marknaden, genom att den allmänna principen om icke-diskriminering upprätthålls bland annat när det gäller privatpersoners eller företags tillgång till sådana onlineförfaranden som redan inrättats på nationell nivå utifrån nationell rätt eller unionsrätt och förfaranden som ska göras helt tillgängliga online i enlighet med denna förordning. Om en användare i en situation som är exklusivt begränsad till en enda medlemsstat kan få tillgång till och utföra ett förfarande online i den medlemsstaten på ett område som omfattas av denna förordning, bör en användare i gränsöverskridande situationer också kunna ha tillgång till och kunna utföra förfarandet online, genom att använda antingen samma tekniska lösning eller en alternativ, tekniskt separat lösning som får samma resultat, utan några diskriminerande hinder. Sådana hinder kan utgöras av nationellt utformade lösningar, såsom blanketter som bara godtar nationella telefonnummer, nationella prefix för telefonnummer eller nationella postnummer, att avgifter bara kan betalas via system som inte tillåter gränsöverskridande betalningar, avsaknaden av detaljerade förklaringar på ett språk som förstås av användare i gränsöverskridande situationer, att det inte går att skicka in elektroniska bevis från myndigheter i andra medlemsstater eller att medel för elektronisk identifiering som utfärdats i andra medlemsstater inte godtas. Medlemsstaterna bör tillhandahålla lösningar för sådana hinder.

(19)

När användare utför onlineförfaranden över landsgränser bör de kunna få alla relevanta förklaringar på ett officiellt unionsspråk som i huvudsak förstås av största möjliga antal användare i andra länder. Detta innebär inte att medlemsstaterna måste översätta sina administrativa formulär som hör till förfarandet eller resultatet av förfarandet till det språket. Medlemsstaterna uppmuntras emellertid att använda tekniska lösningar som skulle göra det möjligt för användarna att i så många fall som möjligt utföra förfarandena på det språket, samtidigt som medlemsstaternas regler för språkanvändning respekteras.

(20)

Nationella onlineförfaranden som är relevanta för att användare i andra länder ska kunna utöva sina rättigheter på den inre marknaden beror på huruvida de är bosatta eller etablerade i den berörda medlemsstaten eller vill ha tillgång till förfarandena i den medlemsstaten trots att de är bosatta eller etablerade i en annan medlemsstat. Denna förordning bör inte hindra att medlemsstater kräver att användare från andra länder som är bosatta eller etablerade på deras territorium erhåller ett nationellt identifieringsnummer i syfte att få tillgång till de nationella förfarandena online, förutsatt att detta inte medför en omotiverad ytterligare börda eller kostnad för dessa användare. För användare i andra länder som inte är bosatta eller etablerade i den berörda medlemsstaten behöver nationella onlineförfaranden som inte är relevanta för utövandet av deras rättigheter på den inre marknaden, exempelvis registrering för att få tillgång till lokala tjänster såsom sophämtning och parkeringstillstånd, inte göras helt tillgängliga online.

(21)

Denna förordning bör bygga på Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 (13), som fastställer på vilka villkor medlemsstaterna erkänner vissa medel för elektronisk identifiering för fysiska och juridiska personer som omfattas av en annan medlemsstats anmälda system för elektronisk identifiering. Förordning (EU) nr 910/2014 fastställer de villkor enligt vilka användare har rätt att använda sina medel för elektronisk identifiering och autentisering för att få tillgång till offentliga tjänster online i gränsöverskridande situationer. Unionens institutioner, organ och byråer uppmuntras att godta medel för elektronisk identifiering och autentisering för de förfaranden som de ansvarar för.

(22)

Ett antal sektorsspecifika unionsakter, t.ex. direktiven 2005/36/EG, 2006/123/EG, 2014/24/EU och 2014/25/EU, innehåller krav på att förfaranden ska vara helt tillgängliga online. Denna förordning bör kräva att ett antal andra förfaranden som är centrala för de flesta privatpersoner och företag som utövar sina rättigheter och fullgör sina skyldigheter över gränserna också görs helt tillgängliga online.

(23)

För att privatpersoner och företag direkt ska kunna dra nytta av den inre marknaden utan att drabbas av onödiga ytterligare administrativa bördor, bör denna förordning innehålla krav på en fullständig digitalisering av användargränssnittet för vissa viktiga förfaranden för användare i andra länder. Dessa förfaranden förtecknas i bilaga II till denna förordning. Denna förordning bör också fastställa kriterier för hur ett förfarande ska bedöms som helt online. Skyldigheten att göra sådana förfaranden helt tillgängliga online bör gälla endast om förfarandena har inrättats i den berörda medlemsstaten. Inledande registrering av en affärsverksamhet, de förfaranden som leder till bildande av bolag som juridiska personer eller senare anmälan av sådana bolag bör emellertid inte omfattas av denna förordning, eftersom sådana förfaranden kräver en heltäckande strategi med syfte att främja digitala lösningar under ett företags hela livscykel. När företag etablerar sig i en annan medlemsstat måste de registrera sig i ett socialförsäkringssystem och ett försäkringssystem, så att de kan anmäla sina anställda till dessa och betala avgifter till båda systemen. De kan behöva anmäla sin affärsverksamhet, skaffa tillstånd eller registrera ändring av affärsverksamhet. Dessa förfaranden måste utföras av företag som bedriver verksamhet i många sektorer av ekonomin, och det är därför lämpligt att kräva att förfarandena görs tillgängliga online.

(24)

Denna förordning bör förtydliga vad det innebär att erbjuda ett förfarande helt online. Ett förfarande bör anses vara helt online om användaren kan gå igenom alla leden i ett förfarande, från tillgång till slutförande, kommunikationen med den behöriga myndigheten (nedan kallad front office) elektroniskt, på distans och via en onlinetjänst. Denna onlinetjänst bör vägleda användaren genom en förteckning över de krav som ska uppfyllas och de bevis som ska tillhandahållas. Tjänsten bör göra det möjligt för användaren att tillhandahålla information och bevis på överensstämmelse enligt kraven och bör förse användaren med ett automatiskt mottagningsbevis, såvida inte resultatet av förfarandet tillhandahålls omedelbart. Detta bör inte hindra de behöriga myndigheterna från att vid behov kontakta användarna direkt för att få ytterligare klargöranden som är nödvändiga för förfarandet. Resultatet av förfarandet, såsom det fastställs i denna förordning, bör även tillhandahållas användaren av de behöriga myndigheterna på elektronisk väg där detta är möjligt enligt tillämplig unionsrätt eller nationell rätt.

(25)

Denna förordning bör inte påverka innehållet i de förfaranden som förtecknas i bilaga II och som fastställs på nationell, regional eller lokal nivå, och den fastställer inga materiella regler eller procedurregler inom de områden som omfattas av bilaga II, inbegripet skattefrågor. Syftet med denna förordning är att fastställa de tekniska kraven för att säkerställa att sådana förfaranden, i de fall sådana har inrättats i den berörda medlemsstaten, görs tillgängliga helt online.

(26)

Denna förordning bör inte påverka de nationella myndigheternas befogenheter i ett förfarande, däribland kontroll av korrekthet och giltighet hos den information eller de bevis som skickats in och kontroll av äktheten om bevis skickas in på annat sätt än via det tekniska system som bygger på engångsprincipen. Denna förordning bör heller inte påverka arbetsflöden inom och mellan behöriga myndigheter (nedan kallat back office), oberoende av om de är digitaliserade eller inte. Som en del av förfarandena för att registrera ändring av affärsverksamhet bör medlemsstaterna när det är nödvändigt kunna fortsätta att begära att notarier eller jurister deltar, vilka kan vilja använda kontrollmetoder som videokonferenser eller andra onlineverktyg som medger audiovisuell förbindelse i realtid. Detta deltagande bör emellertid inte hindra att förfaranden för att registrera sådana ändringar utförs helt online.

(27)

I vissa fall kan användarna behöva lämna in bevis på fakta som inte kan fastställas online. Sådana bevis kan till exempel vara läkarintyg, levnadsbevis och trafiksäkerhetsintyg för motorfordon eller bekräftelse av chassinummer. Så länge sådana bevis kan lämnas in i elektroniskt format bör detta inte utgöra ett undantag från principen att ett förfarande bör erbjudas helt online. I andra fall kan det fortfarande vara nödvändigt att användare inställer sig personligen hos en behörig myndighet som ett led i ett onlineförfarande. Alla undantag, utom de som följer av unionsrätten, bör begränsas till situationer där det är motiverat av tvingande hänsyn till allmänintresset på områdena allmän säkerhet, folkhälsa eller bedrägeribekämpning. För att säkerställa insyn bör medlemsstaterna upplysa kommissionen och de övriga medlemsstaterna om sådana undantag och om de grunder och omständigheter som ger möjlighet att tillämpa dem. Medlemsstaterna bör inte vara skyldiga att rapportera om varje enskilt fall då det i undantagsfall krävts fysisk närvaro, utan snarare upplysa om de nationella bestämmelser där detta föreskrivs. I detta sammanhang bör bästa praxis på nationell nivå och teknisk utveckling som möjliggör vidare digitalisering diskuteras regelbundet i en samordningsgrupp för ingången.

(28)

I gränsöverskridande situationer kan förfarandet för att registrera en adressändring bestå av två separata förfaranden – ett i ursprungsmedlemsstaten för att begära avregistrering från den gamla adressen, och ett annat i destinationsmedlemsstaten för att begära registrering på den nya adressen. Båda förfarandena bör omfattas av denna förordning.

(29)

Eftersom digitaliseringen av krav, förfaranden och formaliteter när det gäller erkännande av yrkeskvalifikationer redan omfattas av direktiv 2005/36/EG, bör denna förordning endast omfatta digitaliseringen av förfarandet för att begära akademiskt erkännande av examensbevis, utbildningsbevis eller andra bevis på fullgjorda kurser i fråga om en person som vill börja eller fortsätta studera eller använda en akademisk titel, utöver de formaliteter som gäller för erkännande av yrkeskvalifikationer.

(30)

Denna förordning bör inte påverka de regler om samordning av social trygghet som anges i Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 883/2004 (14) och (EG) nr 987/2009 (15), som innehåller definitioner av rättigheter och skyldigheter för försäkrade personer och socialförsäkringsinstitutioner, liksom av de förfaranden som är tillämpliga på området för samordning av social trygghet.

(31)

Flera nätverk och tjänster har inrättats både på unionsnivå och på nationell nivå för att hjälpa privatpersoner och företag med gränsöverskridande ärenden och verksamhet. Det är viktigt att dessa tjänster, som inbegriper befintliga hjälp- och problemlösningstjänster som inrättats på unionsnivå, såsom de europeiska konsumentcentrumen, rådgivningstjänsten Ditt Europa, Solvit, helpdesken för immateriella rättigheter, Europa direkt och Enterprise Europe Network, ingår i ingången för att säkerställa att alla potentiella användare kan hitta dem. De tjänster som förtecknas i bilaga III har inrättats genom bindande unionsakter, medan andra tjänster fungerar på frivillig grund. Tjänster som inrättats genom bindande unionsakter bör vara bundna av de kvalitetskrav som anges i denna förordning. De tjänster som tillhandahålls på frivillig grund bör uppfylla kvalitetskraven om avsikten är att göra tjänsterna tillgängliga via ingången. Tjänsternas omfattning och karaktär, styrformer, befintliga tidsfrister och hur de fungerar – frivilligt, enligt avtal eller på annan basis – bör inte påverkas av denna förordning. Om exempelvis den hjälp som tillhandahålls är av informell karaktär bör denna förordning inte få till följd att den blir till juridisk rådgivning av bindande karaktär.

(32)

Vidare bör medlemsstaterna och kommissionen kunna besluta att till ingången lägga andra nationella hjälp- och problemlösningstjänster som tillhandahålls av behöriga myndigheter eller av privata eller halvprivata enheter, eller offentliga organ, såsom handelskammare eller icke-statliga hjälptjänster för privatpersoner, på de villkor som fastställs i denna förordning. Behöriga myndigheter bör i princip ha ansvaret för att hjälpa privatpersoner och företag med deras eventuella frågor om tillämpliga regler och förfaranden som inte kan utföras helt med hjälp av onlinetjänster. På mycket specialiserade områden, och om de tjänster som tillhandahålls av privata eller halvprivata organ uppfyller användarnas behov, får medlemsstaterna emellertid föreslå kommissionen att den inkluderar dessa tjänster i ingången, förutsatt att tjänsterna uppfyller samtliga villkor i denna förordning och inte är identiska med hjälp- och problemlösningstjänster som redan finns i ingången.

(33)

För att användarna ska få hjälp att hitta rätt tjänst bör förordningen omfatta en hjälptjänstsökare som automatiskt vägleder dem till den.

(34)

För att ingången ska bli framgångsrik är det viktigt att en minimiförteckning med kvalitetskrav respekteras så att det säkerställs att tillhandahållandet av information och tjänster är tillförlitligt, eftersom hela ingångens trovärdighet annars skulle urholkas. Det övergripande målet med att uppfylla kraven är att säkerställa att informationen eller tjänsten presenteras på ett tydligt och användarvänligt sätt. Det är medlemsstaternas ansvar att fastställa hur informationen presenteras under hela förfarandet så att detta mål uppnås. Även om det till exempel är viktigt att användarna, innan de inleder ett förfarande, får reda på vilka rättsmedel som i allmänhet står till buds vid ett negativt resultat av ett förfarande, är det mycket mer användarvänligt att ge sådan specifik information om hur man i så fall kan gå tillväga i slutet av förfarandet.

(35)

Användarnas tillgång till information över gränserna kan förbättras avsevärt genom att informationen görs tillgänglig på ett officiellt unionsspråk som i huvudsak förstås av största möjliga antal användare i andra länder. Språket bör i de flesta fall vara det språk som studeras som främmande språk av flest användare i unionen. I vissa specifika fall, särskilt när det gäller information som ska tillhandahållas på lokal nivå av små kommuner i närheten av en medlemsstats gräns, kan det lämpligaste språket emellertid vara det språk som talas som förstaspråk av användarna i den angränsande medlemsstaten. Översättningen från det eller de officiella språken i den berörda medlemsstaten till detta andra officiella unionsspråk bör korrekt återge innehållet i informationen på det ursprungliga språket eller de ursprungliga språken. Översättningen kan begränsas till den information som användarna behöver för att förstå de grundläggande regler och krav som gäller för deras situation. Även om medlemsstaterna bör uppmuntras att översätta så mycket information som möjligt till ett officiellt unionsspråk som i huvudsak förstås av största möjliga antal användare i andra länder, kommer den mängd information som ska översättas enligt denna förordning att vara beroende av de finansiella medel som finns tillgängliga för detta ändamål, särskilt från unionens budget. Kommissionen bör vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att översättningar på ett effektivt sätt tillhandahålls medlemsstaterna på deras begäran. Samordningsgruppen för ingången bör diskutera och ge vägledning om det eller de officiella unionsspråk som denna information bör översättas till.

(36)

I enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2102 (16) ska medlemsstaterna säkerställa att deras offentliga organs webbplatser är tillgängliga i enlighet med principerna om möjlighet att uppfatta, hanterbarhet, begriplighet och robust karaktär och att de uppfyller kraven i det direktivet. Kommissionen och medlemsstaterna bör säkerställa efterlevnad av Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, särskilt artiklarna 9 och 21 i den konventionen, och för att främja tillgång till information för personer med intellektuell funktionsnedsättning bör alternativ på ett lättläst språk tillhandahållas i största möjliga utsträckning och i enlighet med proportionalitetsprincipen. Genom att ratificera respektive ingå (17) den konventionen har medlemsstaterna respektive unionen åtagit sig att vidta ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa tillgänglighet till ny teknik och nya system på informations- och kommunikationsområdet, inbegripet internet, för personer med funktionsnedsättning, på samma villkor som för andra, genom att främja tillgänglighet till information för personer med intellektuell funktionsnedsättning och tillhandahålla alternativ på ett lättläst språk i största möjliga utsträckning och proportionellt.

(37)

Direktiv (EU) 2016/2102 gäller inte webbplatser och mobila applikationer tillhörande unionens institutioner, organ och byråer, men kommissionen bör säkerställa att det gemensamma användargränssnittet och de webbsidor som den ansvarar för och som ska inkluderas i ingången är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning, så att de är möjliga att uppfatta, hanterbara, begripliga och av robust karaktär. Möjlighet att uppfatta innebär att information och komponenter i ett gemensamt användargränssnitt måste presenteras för användare på sätt som de kan uppfatta. Hanterbara innebär att komponenter i ett gemensamt användargränssnitt och navigering måste vara hanterbara. Begripliga innebär att information och hantering av det gemensamma användargränssnittet måste vara begripliga. Robust karaktär innebär att innehållet måste vara robust nog för att kunna tolkas på ett tillförlitligt sätt av ett brett spektrum av användarprogram, inklusive tekniska hjälpmedel. Vad gäller kraven på möjlighet att uppfatta, hanterbarhet, begriplighet och robust karaktär uppmuntras kommissionen att agera i överensstämmelse med relevanta harmoniserade standarder.

(38)

I syfte att underlätta betalning av avgifter som krävs som en del av onlineförfaranden eller för tillhandahållande av hjälp- eller problemlösningstjänster bör användare i andra länder kunna använda betalningar eller autogireringar i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 260/2012 (18) eller andra allmänt förekommande medel för gränsöverskridande betalning, inbegripet bankkort eller kreditkort.

(39)

Det är värdefullt för användarna att informeras om vilken tid ett förfarande kan förväntas ta. Därför bör användarna informeras om tillämpliga tidsfrister eller arrangemang för tyst godkännande eller administrativa arrangemang för avsaknad av beslut eller, om sådana inte är tillämpliga, åtminstone om den genomsnittliga, beräknade eller preliminära tid som vanligen krävs för det aktuella förfarandet. Sådana beräkningar eller indikationer bör endast hjälpa användarna att planera sin verksamhet eller eventuella följande administrativa åtgärder och bör inte ha rättslig verkan.

(40)

Denna förordning bör också göra det möjligt att kontrollera bevis som användarna tillhandahållit i elektroniskt format, om bevisen skickats utan elektroniskt sigill eller intyg från den utfärdande behöriga myndigheten, eller om det tekniska verktyg som fastställts i denna förordning eller något annat system för direkt utbyte eller kontroll av bevis mellan behöriga myndigheter i olika medlemsstater ännu inte är tillgängligt. För sådana situationer bör förordningen föreskriva en effektiv mekanism för administrativt samarbete mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter, baserat på informationssystemet för den inre marknaden (IMI), som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1024/2012 (19). I dessa fall bör en behörig myndighets beslut att använda IMI vara frivilligt, men så snart myndigheten har lämnat in en begäran om information eller samarbete via IMI bör den behöriga myndighet som begäran riktar sig till vara tvungen att samarbeta och ge ett svar. Begäran kan skickas via IMI antingen till den behöriga myndighet som utfärdar bevisen eller till den centrala myndighet som utses av medlemsstaterna i enlighet med deras egna administrativa regler. För att undvika onödigt dubbelarbete och eftersom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1191 (20) omfattar en del av de bevis som är relevanta för de förfaranden som omfattas av den här förordningen kan de tillvägagångssätt för samarbete för IMI som fastställs i förordning (EU) 2016/1191 även användas för andra bevis som krävs i de förfaranden som omfattas av den här förordningen. För att unionens organ och byråer ska kunna bli aktörer inom IMI bör förordning (EU) nr 1024/2012 ändras.

(41)

Onlinetjänster som tillhandahålls av behöriga myndigheter är mycket viktiga för att höja kvaliteten på och säkerheten avseende de tjänster som erbjuds privatpersoner och företag. Medlemsstaternas offentliga förvaltningar strävar i allt högre utsträckning efter att återanvända data, vilket innebär att privatpersoner och företag inte längre behöver lämna samma information flera gånger. Denna återanvändning av data bör erbjudas även för användare i andra medlemsstater för att minska ytterligare administrativa bördor.

(42)

I syfte att möjliggöra lagligt gränsöverskridande utbyte av bevis och information genom unionsomfattande tillämpning av engångsprincipen, bör denna förordning och engångsprincipen tillämpas i enlighet med alla tillämpliga regler för dataskydd, inbegripet principerna om uppgiftsminimering, korrekthet, lagringsminimering, integritet och konfidentialitet, nödvändighet, proportionalitet och ändamålsbegränsning. Genomförandet bör också ske i full överensstämmelse med principerna om inbyggd säkerhet och inbyggt integritetsskydd, samt med respekt för enskilda personers grundläggande rättigheter, inbegripet de som avser rättvisa och öppenhet.

(43)

Medlemsstaterna bör säkerställa att användarna av förfarandena ges tydlig information om hur personuppgifter som rör dem kommer att behandlas i enlighet med artiklarna 13 och 14 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (21) och artiklarna 15 och 16 i förordning (EU) 2018/1725 (22).

(44)

För att underlätta användningen av onlineförfaranden ytterligare bör denna förordning, i linje med engångsprincipen, ligga till grund för skapandet och användandet av ett fullt fungerande, tryggt och säkert tekniskt system för det automatiskt gränsöverskridande utbytet av bevis mellan de aktörer som medverkar i förfarandet, på uttrycklig förfrågan från privatpersoner och företag. Om utbytet av bevis inbegriper personuppgifter bör förfrågan anses vara uttrycklig om den innehåller en frivillig, specifik, informerad och otvetydig viljeyttring från den enskilda personen om utbyte av de relevanta personuppgifterna, antingen genom ett uttalande eller genom en bekräftande handling. Om användaren inte är den person som berörs av personuppgifterna bör onlineförfarandet inte påverka den personens rättigheter enligt förordning (EU) 2016/679. Gränsöverskridande tillämpning av engångsprincipen bör resultera i att privatpersoner och företag inte behöver lämna samma data till myndigheter mer än en gång och att det även bör vara möjligt att använda dessa data på begäran av användaren i syfte att utföra gränsöverskridande onlineförfaranden som omfattar användare i andra länder. För den utfärdande behöriga myndigheten bör skyldigheten att använda det tekniska systemet för automatiskt utbyte av bevis mellan olika medlemsstater vara tillämplig endast i fall där myndigheter i sin egen medlemsstat utfärdar bevis i elektroniskt format som möjliggör sådant automatiskt utbyte.

(45)

Allt gränsöverskridande utbyte av bevis bör ske med stöd av en lämplig rättslig grund, såsom i direktiv 2005/36/EG, 2006/123/EG, 2014/24/EU eller 2014/25/EU eller, för de förfaranden som förtecknas i bilaga II, i annan tillämplig unionsrätt eller nationell rätt.

(46)

Det är lämpligt att denna förordning, som allmän regel, föreskriver att gränsöverskridande automatiskt utbyte av bevis sker på uttrycklig förfrågan av användaren. Detta krav bör dock inte tillämpas om relevant unionsrätt eller nationell rätt medger gränsöverskridande automatiskt utbyte av data utan en uttrycklig förfrågan från en användare.

(47)

Användningen av det tekniska system som inrättas genom denna förordning bör även fortsättningsvis vara frivillig, och det bör stå användaren fritt att skicka in bevis på annat sätt än genom det tekniska systemet. Användaren bör ha möjlighet att förhandsgranska beviset och rätt att välja att inte fortsätta med utbytet av bevis i fall där användaren, efter att ha förhandsgranskat det bevis som ska utbytas, upptäcker att informationen är felaktig, inaktuell eller omfattar mer än vad som är nödvändigt för det aktuella förfarandet. De data som ingår i förhandsgranskningen bör inte lagras under en längre tid än vad som är nödvändigt i tekniskt hänseende.

(48)

Det säkra tekniska system som bör inrättas för att möjliggöra utbyte av bevis enligt denna förordning bör också ge behöriga myndigheter som begärt bevis visshet om att det har tillhandahållits av rätt utfärdande myndighet. Den behöriga myndigheten bör, innan den godkänner information som en användare tillhandahåller i samband med ett förfarande, kunna kontrollera informationen om det uppstår tvivel och kunna fastställa att den är korrekt.

(49)

Ett antal byggstenar tillhandahåller grundläggande kapacitet som kan användas för att inrätta det tekniska systemet, såsom Fonden för ett sammanlänkat Europa, inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1316/2013 (23), och byggstenarna e-tillhandahållande (eDelivery) och elektroniskt id-kort (eID). Byggstenarna utgörs av tekniska specifikationer, provprogramvara och stödtjänster, och syftar till att säkerställa kompatibilitet mellan befintliga system för informations- och kommunikationsteknik (IKT) i medlemsstaterna så att privatpersoner, företag och förvaltningar, oavsett var i unionen de befinner sig kan utnyttja sömlösa digitala offentliga tjänster.

(50)

Det tekniska system som inrättas genom denna förordning bör finnas tillgängligt utöver andra system som omfattar mekanismer för samarbete mellan myndigheter, t.ex. IMI, och bör inte påverka andra system, som det system som föreskrivs i förordning (EG) nr 987/2009, det europeiska enhetliga upphandlingsdokumentet enligt direktiv 2014/24/EU, det elektroniska utbytet av socialförsäkringsuppgifter enligt förordning (EG) nr 987/2009, det europeiska yrkeskortet enligt direktiv 2005/36/EG, sammankopplingen av nationella register och sammankopplingen av centrala register, handelsregister och företagsregister enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1132 (24) och sammankopplingen av insolvensregister enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 (25).

(51)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av ett tekniskt system som möjliggör automatiskt utbyte av bevis bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter att ange specifika tekniska och operativa specifikationer för ett system för behandling av en användares begäran om utbyte av bevis, samt för överföring av sådant bevis och nödvändiga regler för att säkerställa överföringens integritet och konfidentialitet. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (26).

(52)

I syfte att säkerställa att det tekniska systemet tillhandahåller en hög säkerhetsnivå för den gränsöverskridande tillämpningen av engångsprincipen bör kommissionen, när den antar genomförandeakter om specifikationer för ett sådant tekniskt system, ta vederbörlig hänsyn till de standarder och tekniska specifikationer som utarbetats av europeiska och internationella standardiseringsorganisationer och -organ, i synnerhet Europeiska standardiseringskommittén (CEN), Europeiska institutet för telekommunikationsstandarder (Etsi), Internationella standardiseringsorganisationen (ISO) och Internationella teleunionen (ITU), samt till de säkerhetsnormer som avses i artikel 32 i förordning (EU) 2016/679 och artikel 22 i förordning (EU) 2018/1725.

(53)

Om det är nödvändigt för att säkerställa utveckling, tillgänglighet, underhåll, tillsyn, övervakning och säkerhetshantering av de delar av det tekniska systemet som kommissionen ansvarar för, bör kommissionen begära råd från Europeiska datatillsynsmannen.

(54)

De behöriga myndigheterna och kommissionen bör säkerställa att kvalitetskriterierna efterlevs när det gäller den information och de förfaranden och tjänster som de är ansvariga för. De nationella samordnarna som utses genom denna förordning och kommissionen bör regelbundet övervaka att kvalitets- och säkerhetskriterierna efterlevs på nationell nivå respektive unionsnivå, och ta itu med eventuella problem som uppstår. De nationella samordnarna bör dessutom bistå kommissionen i arbetet med att övervaka funktionen hos det tekniska system som möjliggör ett gränsöverskridande utbyte av bevis. Denna förordning bör ge kommissionen flera olika medel för att ta itu med eventuella försämringar av kvaliteten på de tjänster som erbjuds genom ingången, beroende på hur allvarliga och bestående försämringarna är, vilket inbegriper att om nödvändigt involvera samordningsgruppen för ingången. Detta bör inte föregripa kommissionens övergripande ansvar vad gäller övervakningen av att denna förordning efterlevs.

(55)

Denna förordning bör specificera huvudfunktionerna i de tekniska verktyg som ska stödja ingångens funktion, i synnerhet det gemensamma användargränssnittet, centrallagret för länkar och den gemensamma hjälptjänstsökaren. Det gemensamma användargränssnittet bör säkerställa att användarna lätt kan hitta information, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster på webbplatser på nationell nivå och unionsnivå. Medlemsstaterna och kommissionen bör sträva efter att tillhandahålla länkar till en gemensam informationskälla för den information som krävs för ingången i syfte att undvika osäkerhet bland användarna på grund av olika, helt eller delvis överlappande källor till samma information. Detta bör inte utesluta möjligheten att tillhandahålla länkar till samma information som tillhandahålls av lokala eller regionala behöriga myndigheter för olika geografiska områden. Det bör inte heller förhindra viss överlappning av information där detta är oundvikligt eller önskvärt, till exempel när vissa unionsrättigheter, -skyldigheter och -regler upprepas eller beskrivs på nationella webbsidor för att förbättra användarvänligheten. För att minimera den mänskliga inblandningen vid uppdateringen av de länkar som ska användas i det gemensamma användargränssnittet bör en direktkoppling mellan medlemsstaternas relevanta tekniska system och centrallagret för länkar upprättas där detta är tekniskt möjligt. De gemensamma IKT-supportverktygen kan använda Core Public Services Vocabulary (CPSV) för att underlätta kompatibilitet med nationella tjänstekataloger och nationell semantik. Medlemsstaterna bör uppmuntras att använda CPSV men har rätt att besluta att använda nationella lösningar. Informationen i centrallagret bör göras tillgänglig för allmänheten i ett öppet och allmänt använt maskinläsbart format, exempelvis genom applikationsprogrammeringsgränssnitt (API:er), så att den kan återanvändas.

(56)

Sökfunktionen i det gemensamma användargränssnittet bör leda användarna till den information som de behöver oberoende av var den finns på webbsidor på unionsnivå eller nationell nivå. Som ett alternativt sätt att vägleda användarna till användbar information kommer det därutöver att vara en hjälp även framöver om det skapas länkar mellan befintliga och kompletterande webbplatser eller webbsidor – med en rationalisering och gruppering av dem i så hög grad som möjligt – samt länkar mellan webbsidor och webbplatser för att ge tillgång till onlinetjänster och information på unionsnivå och nationell nivå.

(57)

Denna förordning bör också specificera kvalitetskrav för det gemensamma användargränssnittet. Kommissionen bör säkerställa att det gemensamma användargränssnittet uppfyller dessa krav, och det bör i synnerhet vara tillgängligt och åtkomligt online via olika kanaler och vara lätt att använda.

(58)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av de tekniska lösningarna till stöd för ingången bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter att, där så krävs, fastställa tillämpliga standarder och kompatibilitetskrav för att göra det lättare att hitta informationen om regler och skyldigheter, om förfaranden och om hjälp- och problemlösningstjänster som medlemsstaterna och kommissionen ansvarar för. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med förordning (EU) nr 182/2011.

(59)

Denna förordning bör också innehålla en tydlig fördelning mellan kommissionen och medlemsstaterna av ansvaret för utveckling, tillgänglighet, underhåll och säkerhet för IKT-programmen som stöder ingången. Som ett led i underhållsuppgifterna bör kommissionen och medlemsstaterna regelbundet kontrollera om dessa IKT-program fungerar som de ska.

(60)

För att fullt ut utveckla potentialen i de olika informationsområden, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster som bör inkluderas i ingången behöver målgruppernas medvetenhet om att de finns och hur de fungerar förbättras betydligt. Det faktum att de inkluderas i ingången bör göra det mycket lättare för användare att hitta den information, de förfaranden samt de hjälp- och problemlösningstjänster som de behöver, även när de inte känner till dem. Dessutom behövs gemensamma marknadsföringsinsatser för att säkerställa att privatpersoner och företag i hela unionen blir medvetna om ingångens existens och fördelar. Sådana marknadsföringsaktiviteter bör innefatta sökmotoroptimering och andra informationsåtgärder online, eftersom de är mest kostnadseffektiva och har potential att nå största möjliga målgrupp. För att marknadsföringsåtgärderna ska bli så effektiva som möjligt bör de samordnas inom ramen för ingångssamordningsgruppen, och medlemsstaterna bör justera sina marknadsföringsinsatser så att det finns en gemensam referens till ingången i alla relevanta sammanhang, med möjlighet till gemensam marknadsföring av ingången och nationella initiativ.

(61)

Alla andra av unionens institutioner, organ och byråer bör uppmuntras att främja ingången genom att på alla relevanta webbsidor inom respektive ansvarsområde inkludera dess logotyp och länkar till den på alla relevanta webbsidor för vilka de är ansvariga.

(62)

Det namn som ingången ska bli känd under och marknadsföras med för allmänheten bör vara Your Europe. Det gemensamma användargränssnittet bör kunna hittas på ett väl synligt och enkelt sätt, i synnerhet via relevanta webbsidor på unionsnivå och nationell nivå. Logotypen för ingången bör vara synlig på relevanta webbplatser på unionsnivå och nationell nivå.

(63)

För att samla in tillräcklig information för att mäta och förbättra resultatet av ingången bör denna förordning kräva att de behöriga myndigheterna och kommissionen samlar in och analyserar data om användningen av olika informationsområden, förfaranden och tjänster som erbjuds genom ingången. Insamlingen av andvändarstatistik, såsom data avseende antalet besök på specifika webbsidor, antalet användare inom en medlemsstat jämfört med antalet användare från andra medlemsstater, vilka sökord som används, de mest besökta webbsidorna, hänvisningswebbplatser eller antalet, ursprunget och ärendet vad gäller begäranden om hjälp, bör förbättra ingångens funktion genom att bidra till att identifiera målgruppen, utarbeta marknadsföringsaktiviteter och förbättra kvaliteten på de tjänster som erbjuds. Vid insamlingen av sådan data bör man beakta kommissionens årliga jämförande utvärdering av e-förvaltning för att undvika dubbelarbete.

(64)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter att fastställa enhetliga regler för metoden för insamling och utbyte av användarstatistik. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med förordning (EU) nr 182/2011.

(65)

Ingångens kvalitet beror på kvaliteten på de unionstjänster och nationella tjänster som tillhandahålls via ingången. Därför bör kvaliteten på den information, de förfaranden samt de hjälp- och problemlösningstjänster som finns att tillgå genom ingången också övervakas regelbundet, med hjälp av ett återkopplingsverktyg för användare, genom vilket användarna uppmanas att bedöma och ge återkoppling om omfattning och kvalitet på den information, de förfaranden eller de hjälp- och problemlösningstjänster som de har använt. Deras synpunkter bör samlas i ett gemensamt verktyg som kommissionen, behöriga myndigheter och nationella samordnare bör ha tillgång till. För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning vad gäller användaråterkopplingsverktygens gemensamma funktionalitet och närmare bestämmelser om insamling och utbyte av användarnas återkoppling bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med förordning (EU) nr 182/2011. Kommissionen bör offentliggöra en anonymiserad sammanfattande onlineöversikt av de problem som framkommer av den information, den huvudsakliga användarstatistik och den huvudsakliga användaråterkoppling som samlas in i enlighet med denna förordning.

(66)

Dessutom bör ingången innefatta ett återkopplingsverktyg som gör det möjligt för användare att, frivilligt och anonymt, signalera eventuella problem och svårigheter som de har haft under utövandet av sina rättigheter på den inre marknaden. Detta verktyg bör endast betraktas som ett komplement till mekanismerna för hantering av klagomål, eftersom det inte kan ge användarna någon personlig respons. Mottagna synpunkter bör kombineras med sammanställd information från hjälp- och problemlösningstjänster om ärenden som de har hanterat, för att skapa en översikt över den inre marknaden utifrån hur användarna upplever den och för att identifiera problemområden för eventuella framtida insatser avsedda att förbättra den inre marknadens funktion. Denna översikt bör länkas till befintliga rapporteringsverktyg såsom resultattavlan för den inre marknaden.

(67)

Medlemsstaternas rätt att besluta vem som ska inneha uppgiften som nationell samordnare bör inte påverkas av denna förordning. Medlemsstaterna bör kunna anpassa funktioner och ansvarsområden för sina nationella samordnare i fråga om ingången till sina interna förvaltningsstrukturer. Medlemsstaterna bör kunna utse ytterligare nationella samordnare för att utföra uppgifterna enligt denna förordning, ensamma eller tillsammans med andra, med ansvar för en avdelning inom förvaltningen eller en geografisk region eller i enlighet med andra kriterier. Medlemsstaterna bör underrätta kommissionen om vem den enda nationella samordnare som de har utsett för kontakter med kommissionen är.

(68)

Det bör inrättas en samordningsgrupp för ingången bestående av nationella samordnare och en ordförande från kommissionen i syfte att underlätta tillämpningen av denna förordning, i synnerhet genom utbyte av bästa praxis och samarbete för att i enlighet med denna förordning göra presentationen av information mer enhetlig. Samordningsgruppen för ingången bör i sitt arbete beakta de mål som anges i det årliga arbetsprogrammet, som kommissionen bör lämna in till den för övervägande. Det årliga arbetsprogrammet bör utformas som riktlinjer eller rekommendationer som är icke-bindande för medlemsstaterna. Kommissionen kan på Europaparlamentets begäran besluta att skicka experter att närvara vid sammanträden med samordningsgruppen för ingången.

(69)

I denna förordning bör det förtydligas vilka delar av ingången som ska finansieras via unionsbudgeten och vilka delar som ska vara medlemsstaternas ansvar. Kommissionen bör hjälpa medlemsstaterna att identifiera återanvändbara IKT-byggstenar och finansiering som är tillgänglig genom olika fonder och program på unionsnivå som kan bidra till att täcka kostnaderna för den IKT-anpassning och IKT-utveckling som behövs på nationell nivå för att efterleva denna förordning. Den budget som krävs för genomförandet av denna förordning bör vara förenlig med den gällande fleråriga budgetramen.

(70)

Medlemsstaterna uppmuntras att utöka samordningen, samarbetet och utbytet med varandra för att få större strategisk och operativ kapacitet samt forsknings- och utvecklingskapacitet på it-säkerhetsområdet, särskilt genom genomförandet av den säkerhet i nätverks- och informationssystem som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1148 (27), för att stärka säkerheten och motståndskraften inom sin offentliga förvaltning och sina offentliga tjänster. Medlemsstaterna uppmuntras också att öka säkerheten i samband med transaktioner och säkerställa en tillräcklig nivå av förtroende för elektroniska medel genom användandet av eIDAS-ramarna som fastställts i förordning (EU) nr 910/2014, särskilt tillräckliga tillitsnivåer. Medlemsstaterna får vidta åtgärder i enlighet med unionsrätten för att garantera it-säkerheten och förhindra identitetsbedrägeri eller andra former av bedrägeri.

(71)

I de fall tillämpningen av denna förordning inbegriper behandling av personuppgifter bör de utföras i enlighet med unionsrätten om skydd av personuppgifter, i synnerhet förordning (EU) 2016/679 och förordning (EU) 2018/1725. Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 (28) är också tillämpligt i samband med den här förordningen. I enlighet med förordning (EU) 2016/679 kan medlemsstaterna behålla eller införa ytterligare villkor, däribland begränsningar, med avseende på behandlingen av personuppgifter som rör hälsa, och de får föreskriva mer detaljerade regler för behandlingen av anställdas personuppgifter i samband med anställning.

(72)

Denna förordning bör främja och underlätta en harmonisering av styrformerna för de tjänster som ingången omfattar. Kommissionen bör i detta syfte, i nära samarbete med medlemsstaterna, se över de befintliga styrformerna och vid behov anpassa dem så att dubbelarbete och ineffektivitet kan undvikas.

(73)

Målet för denna förordning är att säkerställa att användare som verkar i andra medlemsstater har tillgång online till utförlig, tillförlitlig, tillgänglig och begriplig unionsomfattande och nationell information om rättigheter, regler och skyldigheter, till onlineförfaranden som kan utföras helt från ett annat land samt till hjälp- och problemlösningstjänster. Eftersom detta mål inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, utan snarare, med tanke på denna förordnings omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå, får unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det målet.

(74)

För att medlemsstaterna och kommissionen ska kunna utveckla och börja använda de verktyg som krävs för att genomföra denna förordning bör vissa av bestämmelserna i den börja tillämpas två år efter det att den har trätt i kraft. De lokala myndigheterna bör ha fyra år på sig, räknat från ikraftträdandet av denna förordning, att genomföra kraven att kunna tillhandahålla information om reglerna, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster som de ansvarar för. Bestämmelserna i denna förordning om förfaranden som ska erbjudas helt online, den gränsöverskridande tillgången till onlineförfaranden och det tekniska systemet för gränsöverskridande automatiskt utbyte av bevis i enlighet med engångsprincipen bör vara genomförda senast fem år efter det att denna förordning har trätt i kraft.

(75)

Denna förordning är förenlig med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns i synnerhet i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, och bör genomföras i enlighet med dessa rättigheter och principer.

(76)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 28.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 (29) och avgav ett yttrande den 1 augusti 2017 (30).