(1)

För att lämna utrymme åt nya unionsinitiativ inom området skattetransparens har rådets direktiv 2011/16/EU (3) ändrats ett flertal gånger under de senaste åren. Dessa ändringar har huvudsakligen syftat till att införa rapporteringsskyldigheter, följt av lämnande av upplysningar till andra medlemsstater, avseende finansiella konton, förhandsbesked i gränsöverskridande skattefrågor och förhandsbesked om prissättning, land-för-land-rapporter och rapporteringspliktiga gränsöverskridande arrangemang. Dessa ändringar har således utvidgat omfattningen av det automatiska utbytet av upplysningar. Medlemsstaternas skattemyndigheter har nu en bredare uppsättning samarbetsverktyg till sitt förfogande för att upptäcka och hantera olika former av skattebedrägeri, skatteundandragande och skatteflykt.

(2)

Kommissionen har under de senaste åren övervakat tillämpningen, och färdigställde 2019 en utvärdering, av direktiv 2011/16/EU. Stora förbättringar har gjorts på området för automatiskt utbyte av upplysningar, men det finns fortfarande ett behov av att förbättra bestämmelserna om alla former av utbyte av upplysningar och administrativt samarbete.

(3)

Enligt artikel 5 i direktiv 2011/16/EU ska en anmodad myndighet till den begärande myndigheten lämna alla sådana upplysningar som den har tillgång till eller som den erhåller till följd av administrativa utredningar som kan antas vara relevanta för administration och verkställighet av medlemsstaternas nationella lagstiftningar i fråga om de skatter som omfattas av det direktivet. För att säkerställa att utbytet av upplysningar är ändamålsenligt och förebygga omotiverade avslag på begäranden, samt för att skapa rättssäkerhet både för skatteförvaltningar och skattebetalare bör den internationellt överenskomna standarden ”kan antas vara relevant” tydligt avgränsas och kodifieras.

(4)

Ibland finns det ett behov av att behandla begäranden om upplysningar som rör grupper av skattebetalare som inte kan identifieras individuellt och det är endast på grundval av en gemensam uppsättning egenskaper som det kan avgöras om de begärda upplysningarna kan antas vara relevanta. Med tanke på detta bör skatteförvaltningarna fortsätta att använda gruppbegäranden om upplysningar inom en tydlig rättslig ram.

(5)

Det är viktigt att medlemsstaterna utbyter upplysningar om inkomst som härrör från immateriella rättigheter, eftersom detta är ett område av ekonomin där överföring av vinster ofta förekommer eftersom de underliggande tillgångarna är ytterst rörliga. Därför bör royalties enligt definitionen i artikel 2 b i rådets direktiv 2003/49/EG (4) inkluderas i de inkomstkategorier som omfattas av obligatoriskt automatiskt utbyte av upplysningar i syfte att förbättra åtgärderna för bekämpning av skattebedrägeri, skatteundandragande och skatteflykt. Medlemsstaterna bör vidta alla möjliga och rimliga åtgärder för att se till att det skatteregistreringsnummer som utfärdats av hemvistmedlemsstaten till personer med hemvist i medlemsstaten anges när upplysningar lämnas om de kategorier av inkomst och kapital som omfattas av obligatoriskt automatiskt utbyte av upplysningar.

(6)

Digitaliseringen av ekonomin har ökat snabbt under de senaste åren. Detta har gett upphov till ett ökande antal komplexa situationer med kopplingar till skattebedrägeri, skatteundandragande och skatteflykt. Den gränsöverskridande dimensionen hos tjänster som erbjuds genom plattformsoperatörer har skapat en komplex miljö där det kan vara svårt att upprätthålla skatteregler och skattemoral. Det finns brister i skattemoralen och värdet på underrapporterade inkomster är betydande. Medlemsstaternas skatteförvaltningar har inte tillräckligt med upplysningar för att korrekt bedöma och kontrollera bruttoinkomster som genereras i deras länder från kommersiell verksamhet som bedrivs med digitala plattformar som mellanhänder. Detta är särskilt problematiskt om inkomster eller beskattningsbara belopp flödar via digitala plattformar som är etablerade i en annan jurisdiktion.

(7)

Skatteförvaltningarna begär ofta upplysningar från plattformsoperatörer. Detta förorsakar betydande administrativa kostnader och efterlevnadskostnader för plattformsoperatörerna. Samtidigt har vissa medlemsstater infört en ensidig rapporteringsskyldighet, vilket skapar en ytterligare administrativ börda för plattformsoperatörerna eftersom de måste följa en rad olika nationella rapporteringsstandarder. Det är därför nödvändigt att införa ett standardiserat rapporteringskrav som skulle vara tillämplig på hela den inre marknaden.

(8)

Med tanke på att merparten av de inkomster eller beskattningsbara belopp som säljare genererar på digitala plattformar flödar över gränserna skulle rapporteringen av upplysningar om den berörda verksamheten ge ytterligare positiva resultat om de upplysningarna även förmedlades till de medlemsstater där de intjänade inkomsterna skulle vara skattepliktiga. Det automatiska utbytet av upplysningar mellan skattemyndigheter är avgörande för att förse dessa skattemyndigheter med de upplysningar som de behöver för att göra en korrekt bedömning av den inkomstskatt och mervärdesskatt som ska betalas.

(9)

För att säkerställa en väl fungerande inre marknad bör rapporteringsreglerna vara både ändamålsenliga och enkla. Med beaktande av de svårigheter med att upptäcka beskattningsbara händelser som uppstår i samband med en kommersiell verksamhet som förmedlas via digitala plattformar och även den ytterligare administrativa börda som skatteförvaltningarna skulle få i sådana fall, är det nödvändigt att införa en rapporteringsskyldighet för plattformsoperatörer. Plattformsoperatörerna har bättre förutsättningar att samla in och kontrollera de nödvändiga upplysningarna om alla säljare som är verksamma på och använder en viss digital plattform.

(10)

Rapporteringsskyldigheten bör omfatta både gränsöverskridande och icke gränsöverskridande verksamhet för att säkerställa att rapporteringsreglerna är ändamålsenliga, att den inre marknaden fungerar väl, att likvärdiga förutsättningar råder och att principen om icke-diskriminering respekteras. En sådan tillämpning av rapporteringsreglerna skulle dessutom minska den administrativa bördan för de digitala plattformarna.

(11)

Med tanke på den utbredda användningen av digitala plattformar både bland fysiska personer och bland enheter för att bedriva kommersiell verksamhet är det mycket viktigt att säkerställa att rapporteringsskyldigheten gäller oavsett säljarens rättsliga ställning. Ett undantag bör dock göras för myndighetsenheter, som inte bör omfattas av rapporteringsskyldigheten.

(12)

Rapporteringen av inkomster som genereras via sådana verksamheter bör ge skatteförvaltningarna omfattande upplysningar som krävs för att korrekt bedöma den inkomstskatt som ska betalas.

(13)

För att förenkla och begränsa efterlevnadskostnaderna skulle det vara rimligt att kräva att plattformsoperatörerna rapporterar inkomster som säljare har intjänat genom användning av den digitala plattformen i en enda medlemsstat.

(14)

Med tanke på de digitala plattformarnas art och flexibilitet bör rapporteringsskyldigheten även utvidgas till att omfatta plattformsoperatörer som bedriver kommersiell verksamhet i unionen, men som varken har sin skatterättsliga hemvist, är registrerade, eller har sin företagsledning eller ett fast driftsställe i en medlemsstat (nedan kallade utländska plattformsoperatörer). Detta skulle säkerställa likvärdiga förutsättningar för alla digitala plattformar och förhindra illojal konkurrens. För att underlätta uppnåendet av detta mål bör utländska plattformsoperatörer vara skyldiga att registrera sig och rapportera i en enda medlemsstat för att få bedriva verksamhet på den inre marknaden. Efter att ha återkallat en utländsk plattformsoperatörs registrering bör medlemsstaterna säkerställa att en sådan utländsk plattformsoperatör är skyldig att lämna den berörda medlemsstaten lämpliga försäkringar, såsom en skriftlig försäkran under ed eller en säkerhet, när den återregistrerar sig i unionen.

(15)

Det är emellertid lämpligt att föreskriva åtgärder som skulle minska den administrativa bördan för utländska plattformsoperatörer och för medlemsstaternas skattemyndigheter, i fall där lämpliga arrangemang finns som säkerställer att likvärdiga upplysningar utbyts mellan en jurisdiktion utanför unionen och en medlemsstat. I de fallen vore det lämpligt att befria plattformsoperatörer som har rapporterat i en jurisdiktion utanför unionen från skyldighet att rapportera i en medlemsstat, i den mån de upplysningar som mottagits av medlemsstaten gäller den verksamhet som omfattas av detta direktiv och upplysningarna motsvarar de upplysningar som krävs enligt rapporteringsreglerna i detta direktiv. För att främja administrativt samarbete på detta område med jurisdiktioner utanför unionen och med beaktande av behovet av flexibilitet i förhandlingarna om avtal mellan medlemsstater och jurisdiktioner utanför unionen, bör detta direktiv medge att en kvalificerad plattformsoperatör i en jurisdiktion utanför unionen endast rapporterar likvärdiga upplysningar om rapporteringspliktiga säljare till skatteförvaltningen i en jurisdiktion utanför unionen, som i sin tur skulle vidarebefordra upplysningarna till medlemsstaternas skatteförvaltningar. När så är lämpligt bör denna mekanism tas i bruk för att förhindra att likvärdiga upplysningar rapporteras och lämnas mer än en gång.

(16)

Med tanke på att skattemyndigheter över hela världen ställs inför de utmaningar som hör samman med den ständigt växande digitala plattformsekonomin har Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) tagit fram modellregler för plattformsoperatörers rapportering med avseende på säljare i delnings- och gigekonomin (Model Rules for Reporting by Platform Operators with respect to Sellers in the Sharing and Gig Economy) (nedan kallade modellregler). Med tanke på utbredningen av den gränsöverskridande verksamhet som bedrivs av digitala plattformar, liksom av säljare som är verksamma på dessa, kan det rimligen antas att jurisdiktioner utanför unionen kommer att ha tillräckliga incitament för att följa unionens exempel och införa insamling och ömsesidigt automatiskt utbyte av upplysningar om rapporteringspliktiga säljare enligt modellreglerna. Även om modellreglerna inte är identiska med detta direktivs tillämpningsområde i fråga om de säljare om vilka upplysningar måste rapporteras och de digitala plattformar som måste rapportera upplysningar, förväntas modellreglerna säkerställa rapportering av likvärdiga upplysningar med avseende på berörd verksamhet som omfattas av tillämpningsområdet för både detta direktiv och modellreglerna, vilket kan utvidgas ytterligare till att omfatta fler berörda verksamheter.

(17)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av detta direktiv bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (5). Närmare bestämt bör kommissionen genom genomförandeakter fastställa huruvida de upplysningar som måste utbytas enligt ett avtal mellan de behöriga myndigheterna i en medlemsstat och en jurisdiktion utanför unionen är likvärdiga med de som anges i detta direktiv. Med tanke på att ingåendet av avtal med jurisdiktioner utanför unionen om administrativt samarbete i fråga om beskattning fortfarande faller inom medlemsstaternas behörighet kan kommissionens åtgärder också inledas på begäran av en medlemsstat. Detta administrativa förfarande bör, utan att det ändrar tillämpningsområdet för detta direktiv eller dess villkor, säkerställa rättssäkerhet med avseende på sambandet mellan de skyldigheter som följer av detta direktiv och varje avtal om utbyte av upplysningar som medlemsstaterna kan tänkas ha med jurisdiktioner utanför unionen. Därför måste, på begäran av en medlemsstat, fastställandet av likvärdighet också kunna göras före det planerade ingåendet av ett sådant avtal. Om utbytet av sådana upplysningar grundar sig på ett multilateralt instrument bör beslutet om likvärdighet fattas med avseende på hela den relevanta ram som omfattas av ett sådant instrument. Emellertid bör det fortfarande vara möjligt att när så är lämpligt fatta beslutet om likvärdighet avseende ett bilateralt instrument eller om utbytesförbindelserna med en enskild jurisdiktion utanför unionen.

(18)

För att förhindra skattebedrägeri, skatteundandragande och skatteflykt är det lämpligt att rapporteringen av kommersiell verksamhet omfattar uthyrning av fast egendom, tillhandahållande av personliga tjänster, försäljning av varor samt uthyrning av transportmedel. Verksamhet som bedrivs av en säljare som agerar som anställd hos en plattformsoperatör bör inte omfattas av sådan rapportering.

(19)

För att minska mängden onödiga efterlevnadskostnader för säljare som ägnar sig åt fastighetsuthyrning, såsom hotellkedjor och researrangörer, bör det fastställas ett tröskelvärde om ett visst antal uthyrningar per förtecknad egendom, över vilket rapporteringsskyldigheten inte skulle vara tillämplig. För att undvika att rapporteringsskyldigheterna kringgås av förmedlare som på digitala plattformar utger sig för att vara en enda säljare men som i själva verket förvaltar ett stort antal egendomsenheter bör emellertid lämpliga skyddsåtgärder införas.

(20)

Målet att förhindra skattebedrägeri, skatteundandragande och skatteflykt skulle kunna säkerställas genom att ett krav på att plattformsoperatörer ska rapportera inkomst som intjänats via digitala plattformar i ett tidigt skede, innan medlemsstaternas skattemyndigheter sammanställer sina årliga taxeringar. För att underlätta medlemsstaternas skattemyndigheters arbete bör de rapporterade upplysningarna utbytas inom en månad efter rapporteringen. För att underlätta det automatiska utbytet av upplysningar och stärka ett effektivt nyttjande av resurser bör utbyten av upplysningar göras elektroniskt genom det befintliga gemensamma kommunikationsnät (CCN-nätet) som unionen har utvecklat.

(21)

Om utländska plattformsoperatörer rapporterar likvärdiga upplysningar om rapporteringspliktiga säljare till respektive skattemyndigheter i jurisdiktioner utanför unionen förväntas det faktiska genomförandet av förfaranden för kundkännedom (due diligence) och rapporteringskrav säkerställas av dessa jurisdiktioners skattemyndigheter. Där så inte är fallet bör utländska plattformsoperatörer emellertid vara skyldiga att registrera sig och rapportera i unionen och medlemsstaterna bör se till att skyldigheterna avseende registrering, åtgärder för kundkännedom och rapportering fullgörs av sådana utländska plattformsoperatörer. Medlemsstaterna bör därför fastställa regler om sanktioner för överträdelse av nationella bestämmelser som antagits enligt detta direktiv och bör vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas. Även om det står medlemsstaterna fritt att själva välja sanktioner, bör de sanktioner som föreskrivs vara effektiva, proportionella och avskräckande. Med tanke på att digitala plattformar ofta har en bred geografisk räckvidd är det lämpligt att medlemsstaterna strävar efter att agera på ett samordnat sätt i arbetet med att se till att de registrerings- och rapporteringskrav som är tillämpliga på digitala plattformar som bedriver verksamhet från jurisdiktioner utanför unionen efterlevs, inbegripet att, som en sista utväg, hindra digitala plattformar från att bedriva verksamhet inom unionen. Inom ramen för sina befogenheter bör kommissionen underlätta samordningen av sådana åtgärder av medlemsstaterna och i detta arbete beakta eventuella framtida gemensamma åtgärder gentemot digitala plattformar liksom skillnader i de potentiella åtgärder som står till medlemsstaternas förfogande.

(22)

Det är nödvändigt att förstärka bestämmelserna i direktiv 2011/16/EU när det gäller närvaro av tjänstemän från en medlemsstat på en annan medlemsstats territorium och utförandet av samtidiga kontroller av två eller flera medlemsstater för att säkerställa att dessa bestämmelser tillämpas på ett ändamålsenligt sätt. Därför bör begäranden om att tjänstemän från en annan medlemsstat ska få närvara besvaras av den anmodade medlemsstatens behöriga myndighet inom en angiven tidsram. Om tjänstemän från en medlemsstat är närvarande på en annan medlemsstats territorium under en administrativ utredning eller deltar i en administrativ utredning via elektroniska kommunikationsmedel bör de omfattas av de förfaranderegler som fastställts av den anmodade medlemsstaten för direkta personintervjuer och granskningar av handlingar.

(23)

En medlemsstat som avser att genomföra en samtidig kontroll bör vara skyldig att underrätta övriga berörda medlemsstater om sin avsikt. Av effektivitets- och rättssäkerhetsskäl bör det föreskrivas att den behöriga myndigheten i varje berörd medlemsstat ska vara skyldig att svara inom en angiven tidsram.

(24)

Multilaterala kontroller som genomförs med stöd av Fiscalis 2020-programmet som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1286/2013 (6) har visat på fördelarna med samordnade kontroller av en eller flera skattebetalare som är av gemensamt eller kompletterande intresse för två eller flera medlemsstaters behöriga myndigheter. Sådana gemensamma insatser genomförs för närvarande endast på grundval av den kombinerade tillämpningen av de befintliga bestämmelserna om närvaro av tjänstemän från en medlemsstat på en annan medlemsstats territorium och samtidiga kontroller. Vid tillämpningen av den metoden har det emellertid i många fall konstaterats att det behövs förbättringar för att säkerställa ökad rättssäkerhet.

(25)

Det är därför lämpligt att direktiv 2011/16/EU kompletteras med ett antal bestämmelser som ytterligare klargör den ram och de huvudprinciper som bör gälla när medlemsstaternas behöriga myndigheter väljer att utföra en gemensam revision. Gemensamma revisioner bör fungera som ett extraverktyg som ska finnas tillgängligt för administrativt samarbete mellan medlemsstaterna i fråga om beskattning, vilket skulle komplettera den befintliga ram som föreskriver möjligheter till närvaro av tjänstemän från en annan medlemsstat vid förvaltningsmyndigheters kontor, deltagande i administrativa utredningar och samtidiga kontroller. Gemensamma revisioner skulle ske i form av administrativa utredningar som utförs gemensamt av de behöriga myndigheterna i två eller flera medlemsstater, och vara kopplade till en eller flera personer som är av gemensamt eller kompletterande intresse för de behöriga myndigheterna i dessa medlemsstater. Gemensamma revisioner kan fylla en viktig funktion genom att bidra till att den inre marknaden fungerar bättre. Gemensamma revisioner bör struktureras så att de ger rättssäkerhet för skattebetalarna genom tydliga förfaranderegler, inbegripet åtgärder för att minska risken för dubbelbeskattning.

(26)

För att säkerställa rättssäkerhet bör bestämmelserna i direktiv 2011/16/EU om gemensamma revisioner även innehålla en närmare beskrivning av detta verktygs huvuddrag, såsom den angivna tidsramen för att svara på en begäran om en gemensam revision, omfattningen av de rättigheter och skyldigheter som de tjänstemän som deltar i en gemensam revision har samt det förfarande som leder fram till upprättandet av en slutrapport från en gemensam revision. De bestämmelserna om gemensamma revisioner bör inte tolkas som att de föregriper eventuella förfaranden som skulle äga rum i en medlemsstat i enlighet med dess nationella rätt till följd av eller som uppföljning av den gemensamma revisionen, såsom skatteuppbörd eller skattebedömning genom ett beslut av medlemsstaternas skattemyndigheter, ett överklagandeförfarande eller förlikningsförfarande i samband med ett sådant eller rättsmedel som finns tillgängliga för skattebetalarna och som uppstår genom dessa förfaranden. För att säkerställa rättssäkerhet bör de slutsatser som de berörda behöriga myndigheterna kommit överens om återges i slutrapporten från en gemensam revision. Dessutom kan de berörda behöriga myndigheterna enas om att i slutrapporten från en gemensam revision ta upp eventuella problem, om en överenskommelse inte kunnat nås. De gemensamt överenskomna slutsatserna i slutrapporten från en gemensam revision bör beaktas i de relevanta instrument som utfärdas av de behöriga myndigheterna i de deltagande medlemsstaterna till följd av den gemensamma revisionen.

(27)

För att säkerställa rättssäkerhet är det lämpligt att föreskriva att gemensamma revisioner bör utföras på ett på förhand överenskommet och samordnat sätt och i enlighet med lagarna och förfarandekraven i den medlemsstat där aktiviteterna i en gemensam revision äger rum. Sådana krav får också inbegripa en skyldighet att säkerställa att tjänstemän från en medlemsstat som deltagit i den gemensamma revisionen i en annan medlemsstat, om så krävs, även deltar i ett eventuellt förfarande för klagomål, översyn eller överklagande i den medlemsstaten.

(28)

Vilka rättigheter och skyldigheter som ska gälla för tjänstemän som deltar i den gemensamma revisionen när de närvarar vid utförandet av aktiviteter i en annan medlemsstat bör fastställas i enlighet med lagarna i den medlemsstat där aktiviteterna i den gemensamma revisionen äger rum. Tjänstemän från en annan medlemsstat bör följa lagarna i den medlemsstat där aktiviteterna i den gemensamma revisionen äger rum, men de bör inte utöva några befogenheter som skulle gå utöver de befogenheter som de har enligt den egna medlemsstatens lagar.

(29)

Målet med bestämmelserna om gemensamma revisioner är att tillhandahålla ett användbart verktyg för administrativt samarbete i fråga om beskattning, men ingenting i detta direktiv bör tolkas som att det motsäger fastställda regler för rättsligt samarbete mellan medlemsstaterna.

(30)

Det är viktigt att upplysningar som lämnas enligt direktiv 2011/16/EU av principskäl används för taxering, administration och verkställighet i fråga om de skatter som omfattas av det direktivets materiella tillämpningsområde. Även om detta hittills inte varit uteslutet har oklara regelverk gett upphov till frågetecken gällande användningen av upplysningar. På grundval av denna premiss och med tanke på betydelsen av mervärdesskatt för den inre marknadens funktion, är det lämpligt att klargöra att upplysningar som har utväxlats mellan medlemsstaterna även får användas för taxering, administration och verkställighet i fråga om mervärdesskatt och andra indirekta skatter.

(31)

En medlemsstat som lämnar upplysningar till en annan medlemsstat för skatteändamål bör tillåta att dessa upplysningar används för andra ändamål i den mån detta är tillåtet enligt båda medlemsstaternas nationella rätt. En medlemsstat kan antingen göra detta genom att tillåta användningen för andra ändamål efter en obligatorisk begäran av den andra medlemsstaten eller genom att till samtliga medlemsstater sända en förteckning över andra ändamål som tillåts.

(32)

För att bistå skatteförvaltningar som deltar i utbytet av upplysningar enligt detta direktiv bör medlemsstaterna, med hjälp av kommissionen, utarbeta praktiska arrangemang, inbegripet, när så är lämpligt, ett avtal mellan gemensamt personuppgiftsansvariga, ett avtal mellan personuppgiftsbiträde(n) och personuppgiftsansvarig(a), eller mallar för sådana avtal. Endast personer som är vederbörligen ackrediterade av kommissionens ackrediteringsmyndighet för säkerhet får ges tillgång till de upplysningar som lämnas enligt direktiv 2011/16/EU och som lämnas på elektronisk väg med hjälp av CCN-nätet, och endast i den mån som det är nödvändigt för drift, underhåll och utveckling av den centrala katalogen för administrativt samarbete i fråga om beskattning och CCN-nätet. Kommissionen ansvarar också för att säkerställa säkerheten för den centrala katalogen för administrativt samarbete i fråga om beskattning och CCN-nätet.

(33)

För att undvika uppgiftsincidenter och begränsa potentiell skada är det av yttersta vikt att säkerheten förbättras vad gäller alla uppgifter som utbyts mellan de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna inom ramen för direktiv 2011/16/EU. Därför är det lämpligt att det direktivet kompletteras med regler för det förfarande som medlemsstaterna och kommissionen ska följa i händelse av en uppgiftsincident i en medlemsstat och i händelse av en uppgiftsincident i CCN-nätet. Eftersom de uppgifter som skulle kunna bli föremål för en uppgiftsincident är känsliga bör åtgärder föreskrivas, såsom begäran om avbrytande av utbytet av upplysningar med den eller de medlemsstater där uppgiftsincidenten inträffade, eller tillfälligt upphävande av tillträdet till CCN-nätet för en eller flera medlemsstater tills dess att uppgiftsincidenten har åtgärdats. Med tanke på att de förfaranden som är kopplade till utbytet av uppgifter är tekniska till sin natur bör medlemsstaterna med hjälp av kommissionen enas om de praktiska arrangemang som krävs för genomförandet av de förfaranden som ska följas i händelse av en uppgiftsincident och de åtgärder som ska vidtas för att förebygga framtida uppgiftsincidenter.

(34)

I syfte att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av direktiv 2011/16/EU och i synnerhet för det automatiska utbytet av upplysningar mellan behöriga myndigheter, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter för att anta ett standardformulär med ett begränsat antal komponenter, inbegripet språkordningen. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med förordning (EU) nr 182/2011.

(35)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 42 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 (7).

(36)

All behandling av personuppgifter som utförs inom ramen för direktiv 2011/16/EU bör även fortsättningsvis vara förenlig med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (8) och förordning (EU) 2018/1725. Personuppgiftsbehandling föreskrivs i direktiv 2011/16/EU endast i syfte att tjäna allmänintresset, närmare bestämt beskattning och ändamålet att bekämpa skattebedrägeri, skatteundandragande och skatteflykt, trygga skatteintäkterna och främja rättvis beskattning vilket ökar möjligheterna till social, politisk och ekonomisk delaktighet i medlemsstaterna. Därför bör hänvisningarna i direktiv 2011/16/EU till relevant unionsrätt om dataskydd uppdateras och utvidgas till att omfatta de regler som införs genom detta direktiv. Detta är särskilt viktigt för ändamålet att säkerställa rättssäkerhet för personuppgiftsansvariga och personuppgiftsbiträden i den mening som avses i förordningarna (EU) 2016/679 och (EU) 2018/1725 samtidigt som de registrerades rättigheter skyddas.

(37)

Detta direktiv iakttar de grundläggande rättigheter och principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Detta direktiv eftersträvar särskilt att säkerställa fullständig respekt för rätten till skydd av personuppgifter samt näringsfriheten.

(38)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen ett effektivt administrativt samarbete mellan medlemsstaterna enligt villkor som är förenliga med en väl fungerande inre marknad, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna på grund av att målet för detta direktiv att förbättra samarbetet mellan skatteförvaltningarna kräver enhetliga regler som är ändamålsenliga i gränsöverskridande situationer, utan snarare kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(39)

Direktiv 2011/16/EU bör därför ändras i enlighet med detta.